Archivio | 1:04 pm

Islam och nasserism – intervju med Ahmed Rami

28 Ott

Mohamed Omar intervjuvar Ahmed Rami

 

Islam och nasserism – intervju med Ahmed Rami

 

 Den 16 augusti 1972 genomförs i Marocko ett kuppförsök mot kung Hassan II. Det var det andra försöket under loppet av ett år. På ett regeringsmöte den 18 augusti samma år förklarade kungen: ”samtliga attentatsmän är nu arresterade och ska avrättas”. Kungen hade fel. En av de män som utfört kuppen var på fri fot. Sedan 1973 befinner sig nämligen Ahmed Rami i Sverige där han fått politisk asyl. I Sverige är han mest känd som grundare av Radio Islam.

Ahmed Rami föddes år 1946 i en by nära Tafraout i södra Marocko. Han bedrev sina högstadiestudier i Tiznit och sina gymnasiestudier i Casablanca. Åren 1963-1966 tjänstgjorde han som lärare i historia och geografi vid olika gymnasier i Casablanca och fortsatte sedan sin utbildning vid militärakademin i Meknes, där han 1968 överfördes till staben för pansartrupperna. Han deltog i bägge försöken till statskupp i början av 70-talet.

Rami kallar sig själv islamist. Jag har vid flera tillfällen under förra året träffat Ahmed Rami för att samtala om islamism och nasserism. Med sin nasseristiska bakgrund, sin vänliga inställning till shi’itiska rörelser och sin intellektuella framtoning, passar han inte in i vulgärmediernas bild av islamisten som “bokstavstrogen”, våldsam och sekteristisk. Ramis islamism är uppbyggd kring tre av 1900-talets stora ledare: Nasser, Ben Bella och Khomeini.

Jag och Rami tänker olika på många punkter, men vi har en fruktbar dialog. Min förhoppning är att den här intervjun ska leda till en fördjupad diskussion om islamismen. Rami har skildrat sitt liv och sina tankar i boken Ett liv för frihet (1989).

 

 

MO: Vad är islamism?

AR: Islamism, det som på arabiska kallas islamiyya, kan betyda många olika saker. Jag skulle definiera den som en organiserad rörelse som syftar till att tillämpa islam på de politiska och sociala arenorna. Islam utan en politisk rörelse är bara individuella ritualer. Om vi tar bort islamismen, har vi bara ritualer kvar.

MO: Finns det en skillnad mellan islam och islamism?

AR: Skillnaden är att islamisterna är organiserade. En islamist är en islamisk aktivist. Alla muslimer är inte aktivister, men alla delar samma tro och världsåskådning.

MO: Är du islamist?

AR: Ja, jag har alltid varit islamist. Jag har alltid strävat efter att förverkliga islams ideal – rättvisa och frihet – på det politiska planet. Muslimer ska organisera sig, tycker jag, det är ett måste, och arbeta för att islamisera samhället, utbildningen, kulturen och medierna, och sträva efter värdighet och resning på den internationella arenan.

Men inte alla som kallar sig islamister är något att ha. Det finns de som bara betonar de yttre aspekterna, en fixering vid formerna, och glömmer de grundläggande idealen. Vi ser att många sekteristiska, inskränkta och ytliga grupper kallas för ”islamistiska”. Jag tycker att dessa grupper skämmer ut islam. De har inte förstått islamismen. Islamism utan intelligens, öppenhet, intellektuell nyfikenhet, strategi och klar vision är varken islam eller islamism, bara stupiditet. Ännu värre är de som angriper andra muslimer rent fysiskt eller slösar bort sin energi på att polemisera mot andra teologiska riktningar. Jag ser dem som en hämmande kraft, som en del av problemet, inte lösningen, även om de kallar sig eller kallas för islamister.

Man behöver inte sluta vara intelligent för att vara en god muslim, som en del tycks tro, tvärtom uppmanar islam muslimerna att använda sin intelligens. Sekterismen har ingen plats i den islamiska rörelsen. Alla islamiska samfund, vare sig de är sunniter, shi’iter eller zayditer, har sin plats i den islamiska umman. En islamism som fungerar, en intelligent islamism, bejakar mångfalden. Vår gemensamma referens är Koranen. Jag tycker att några av den islamiska rörelsens bästa uttryck finns i icke-arabiska länder. Jag tänker på Iran och Turkiet. I de länderna har man en mogen islamism, som förenar demokrati med islamiska värderingar, kulturell och intellektuell jihad.

Med risk för att upprepa mig. Men det tål att sägas flera gånger. Den islamiska rörelsen måste höja sig över en ytlig och intolerant uppfattning av religionen. Jag som islamist kämpar för en väckelse och pånyttfödelse av islam och upprättandet av en islamisk stat, inte en stat som tillhör den ena eller den andra sekten, en stat som förföljer andra sekter och lägger sig i folks privatliv. I min vision av en islamisk stat ska pluralismen och debatten uppmuntras. Islam tillhör ingen specifik sekt utan innehåller en lång tradition av teologisk, filosofisk och politisk debatt.

Den islamiska rörelsen måste ha politiska kadrer som är kapabla att förena verklig omsorg om islam med kunskap om förhållandena i vår egen tid. En av få rörelser som lyckats förena politisk aktivism med intelligens, orientering i den moderna världen och djup religiositet är khomeinismen i Iran och dess utlöpare Hezbollah i Libanon. De har fortfarande en bit kvar att gå, men de har kommit mycket långt i jämförelse med andra grupper, som kallar sig islamiska men som med sin sekterism, okunnighet och inskränkthet faktiskt utgör ett hinder för den islamiska världens utveckling.

MO: Kan du bara kort säga något om islamismens roll idag.

AR: Islamismen är den enda levande kraften i en dekadent och korrupt värld. De enda som gör verkligt motstånd är islamisterna. De håller liv i den islamiska organismen. Man kan kalla islamismen för ”anden” eller ”gnistan” i vår tid. Den är det enda som finns för dem som vill ha förändring. De håller i motståndets fana. De har en vision. Det finns inga andra visioner. Förutom islamismen finns bara kapitulation och dekadens.

Tänk dig en värld utan islam! Det skulle inte finnas något alternativ, något motstånd. Den sionistiska hegemonin skulle råda oinskränkt. Det är bara islam som kritiserar, som utmanar, som strider.

Marxisterna har blivit en del av den förvästligade eliten. De har egentligen aldrig varit revolutionära, hur mycket de än ropat om revolution. Marxismen är en del av kolonialismen. När kolonialisterna kom och erövrade våra länder, hade med sig sitt bagage. I bagaget hade de marxismen, kyrkorna, frimureriet och så vidare. Det är som på MacDonalds: många servitriser, men de serverar samma skräp.

Den första stat som erkände Israel var Sovjetunionen. Marxismen är från början till slut en judisk produkt. Revolutionen som de pratar om är bara ett sätt för judar att ta makten, så som skedde under den så kallade ”ryska” revolutionen, där en judisk kapitalistelit gjorde en statskupp och plundrade folket på dess tillgångar.

I Turkiet står till exempel kampen mellan islamisterna och kemalisterna, det vill säga frimurargeneralerna och kryptojudarna. Kurderna arbetar för Israel för att undergräva stabilitet och islamiska framsteg.

Islamismen är inte bara en politisk rörelse, den är också kulturell. Islam är en total revolution mot en total ockupation. Den judiska ockupationen är ju total, den innefattar kultur, ideologi och allt. Inte bara det råa våldet, även om det är framträdande. Islams svar måste likaså vara totalt.

Den islamiska rörelsen är pluralistisk. Det finns olika sätt att tänka, olika metoder, olika grupper. Det tycker jag är bra, vi kompletterar varandra. Det viktigaste är resultatet. Var och en arbetar på sitt sätt, så får vi se vilka som åstadkommer något.

MO: Är islamismen förenlig med demokrati?

AR: Demokrati är spelregler, en metod. I väst försöker man blanda ihop demokratin som spelregler med vad de kallar ”demokratiska värderingar”, det vill säga sekulära, västerländska värderingar. De vill att demokrati och västerländska värderingar ska vara samma sak. Inga västerländska värderingar, ingen demokrati. En islamisk stat kan alltså per definition inte vara en demokrati. Så ser inte jag på saken. Demokratin är inneboende i islam. Koranen kallar den ”shura”, som innebär att man rådgör med varandra om frågor som rör samhället. I en islamisk demokrati röstar man på vilka representanter man vill ha. Men värdegrunden, ett populärt ord idag, är islamisk.

Den islamiska republiken Iran är en ”islamisk demokrati”. Det innebär att ingen som förkastar eller kränker islamiska värderingar kan ställa upp i val. På samma sätt är det i Sverige förbjudet med ”hets mot folkgrupp”, så inget parti som öppet verkar för diskriminering av andra ”raser”, till exempel renläriga nazister, tillåts verka i politiken. De kan till och med sättas i fängelse.

Man larmar nu om att muslimer vill ha en ”islamisk stat”, som om det vore något fruktansvärt. Samtidigt finns det en judisk stat i Palestina. Skillnaden är att muslimerna vill bygga sin stat i sina egna länder, medan judarna vill ha en judisk stat på någon annans mark!

De västerländska demokratierna är de facto ”judeokratier”, eftersom judiska kapitalister äger medierna och sätter ramarna för vad som får diskuteras. Vi har också den bisarra myten om ”Förintelsen” som kastar sin skugga över hela västvärlden. All negativ kritik av judar förknippas i människors medvetande omedelbart med denna ”unika katastrof” och upplevs som uttryck för ondska, hat och mord.

År 1989 dömdes jag till sex månaders fängelse för mina åsikter om judendom och sionism. I yttrandefrihetsmål har man en jury som består av nio personer från olika politiska partier. Juryn fick frågan ”friar ni eller fäller?” Den fällde. Utan att motivera varför. Juryns roll är att representera den allmänna opinionen vid en viss tid. Men vem formar opinionen? All information om de berörda ämnena fick jurymedlemmarna, som alla andra svenskar, från medierna, som ju är judiskt vinklade. Helt enkelt eftersom ägarna är judar och vänner av Israel, som de flesta judar är. Endast ett fåtal människor har tid, lust och ork att forska själva, utanför medierna. De nöjer sig med den information de får via morgontidningen till frukost. Så osäkert är alltså vårt rättssystem när det gäller ”hets mot folkgrupp”. Det finns inga tydliga gränser. Känslor, fördomar, åsikter, spelar stor roll.

Några år senare läste jag en intervju i en tidning med en av jurymedlemmarna. Han uppgav där att han hade velat fria mig, men att han då själv skulle ha stämplats som antisemit. Omröstningen är öppen. Alla vet vem som röstar på vad. Så grupptrycket är starkt, ingen vill riskera att misstänkas för antisemitism. Därför röstar man för att fälla, för att rädda sig själv från misstankar.

MO: Jag tänkte att vi skulle prata mer om rättegången vid ett annat tillfälle. En person, som du flera gånger framhävt som förebild, är Egyptens Gamal Abdel Nasser. Var han islamist?

AR: Ja, han var en islamisk ledare. Jag ser honom som ett exempel på en god muslim, och jag skulle beteckna honom som islamist. Han tillämpade islam i politiken genom sin ärlighet, sin pliktkänsla och sin kamp för palestinierna. Han gav de fattiga ett bättre liv, det är ett islamiskt ideal. Nasser gjorde jihad i praktiken, genom att göra revolution och bekämpa den brittiska kolonialismen och dess lakejer, och i krigen mot Israel. Jihad är inte bara väpnad kamp, det kan också vara ekonomisk utveckling. Nasser utvecklade Egypten. Han var Egyptens Khomeini. Han var också en from muslim privat. Han drack inte sprit och bad sina böner. Han vallfärdade också till Mecka. Jag vore inte den jag är utan Nasser. Man kan säga att jag gått i Nassers skola. Det var genom Nassers radiokanal, Saut al-’Arab, som jag blev politiskt medveten. Man kan säga att Radio Islam var en fortsättning på Saut al-’Arab i Sverige.

Muslimska brödraskapet spelade ingen konstruktiv roll på den tiden. I stället för att hjälpa Nassers revolution satte man käppar i hjulen och konspirerade. Det var Nasser som faktiskt i praktiken tillämpade islams ideal i ekonomin och i politiken, medan brödraskapet allierade sig med Saudiarabien och västmakterna. Det sägs ibland att Nasser motarbetade islamismen på grund av sina motsättningar med Brödraskapet, som om Brödraskapet hade monopol på islamismen. Jag skulle säga tvärtom, det var Brödraskapet som motarbetade islamismen genom att försöka omintetgöra Nassers projekt, till och med likvidera honom.

Nu för tiden håller Brödraskapet på att växa ifrån sekterism, bigotteri och fixering vid ytliga detaljer och i stället närma sig den nasseristiska modellen. Det genomgår en mognadsprocess.

MO: Så nasserismen är en form av islamism?

AR: Det skulle man kunna säga. Islamismen är inte enhetlig, det finns flera varianter, och det är bara bra att vi är kreativa och nytänkande. Det enda gemensamma är att islamismen är en organiserad, politisk rörelse på islams grund. Sedan kan den se mycket olika ut. Jag anser att nasserismen är ett av islamismens uttryck, Erdogans rörelse i Turkiet är en annan, den shi’itiska rörelsen, khomeinismen, är en annan, och så vidare. Rörelserna kan se mycket olika ut. Imam Khomeini tog över efter Nasser kan man säga, han blev den nye ledargestalten som enade muslimerna.

Man ska inte stirra sig blind på teologiska detaljer. Nasser förverkligade islams syfte genom att avskaffa den korrumperade monarkin, och han genomförde jordreformer. Det är den enda revolution av värde som har skett i arabvärlden. Vid sidan om revolutionen i Iran hör den till de viktigaste skedena i islams moderna historia. Som jag sa, islamismen är mångfasetterad, och jag tycker man räkna nasserismen som en strömning inom den islamiska rörelsen.

MO: Men gjorde inte också Ahmed Ben Bella revolution?

AR: Nasser gjorde en intern revolution, han störtade den rådande ordningen och byggde upp ett nytt Egypten, en ny ekonomi, en ny kultur. Ben Bellas revolution var ett frihetskrig mot en extern fiende, fransmännen. Men jag vill också tillägga att Ben Bella var Nassers lärjunge. Den algeriska befrielserörelsen var en del av nasserismen. Två uttryck för en och samma rörelse.

MO: Var Ben Bella islamist?

AR: Ja förstås! Han säger det själv. Klart och tydligt. ”Jag är islamist” utropar han i en intervju. Det var i den egyptiska tidningen al-Ahram[1]. Han är en av de bästa representanterna för den islamiska rörelsen, tycker jag. Han är intellektuell, bildad.

Ben Bella betonar att islam måste utgöra näringen för allt motstånd i den muslimska världen. Han säger att det var på grund av islam som algerierna vann sin frihet. ”Det är islams mirakel att Frankrike äntligen blev tvunget att ge upp Algeriet”, säger Ben Bella i intervjuboken Min väg. Och fortsätter:”Algeriska revolutionen är en islamisk revolution. Den som inte förstår det, förstår ingenting av den algeriska revolutionen”. Medlemmarna i befrielserörelsen kallades mujahidin, heliga krigare och FLN:s tidning kallades Al-Mujahid, den helige krigaren. Det var en islamisk befrielsekamp, som fördes i islams namn. Från början till slut.

MO: Jag har läst Min väg och måste säga att den är fascinerande. Den är som sagt en av anledningarna till att jag ville göra den här intervjun med dig, som en fortsättning på boken. Var Ben Bella inte även sufist?

AR: Nja, jag skulle inte säga att han var sufist. Han var åtminstone inte negativt inställd till sufismen. Han växte upp i en sufifamilj. Han hade också stor respekt för sufier som Omar Mokhtar[2] och Amir Abd el-Kader[3] som stred mot de europeiska erövrarna i Nordafrika. De var militanta. Men jag tror inte att Ben Bella själv i vuxen ålder var medlem i någon orden, så han var inte sufist i den meningen. Kanske hade han ett sufiskt tänkande eller en sufisk attityd. I intervjuboken Min väg talar han om sin upplevelse av sufismen i sin barndom och ungdom. Jag tycker att du ska citera hela stycket.

Min far var en mycket from man, medlem i en zawiyya, som alla familjemedlemmar tillhörde. Han tillhörde också en sorts religiös brödraskapsorden (tariqa sufiyya). Jag minns att jag i unga år alltid väcktes klockan fyra på morgonen av de ljud som förekom då min familj stigit upp för att förrätta bön i gryningen. Min far förrättade alla böner i moskén medan de andra, speciellt kvinnorna, bad i hemmet. Ett särskilt levande minne har jag av min farbror Larbis fru. Hon var gift med min fars yngre bror. Denna faster fastade under sin livstid var tredje dag under flera decennier och avled vid mycket hög ålder.– Vad heter den tariqa (det brödraskap) som Er familj tillhör?

Moukhaliya. Ordet härstammar från det arabiska moukhla (på dialekt) dvs. gevär eller barouda (krut). Medlemmarna i detta brödraskap samlades varje år vid en bestämd årstid både för att hålla högtid och för att öva sig (i skytte); de höll ordentliga skjutövningar.

Denna tariqa uppstod i Fès. Den leddes av en cheikh som var lärare vid det marockanska universitetet Qarawiyin i Fès, ett universitet som anses vara ett av de äldsta i världen om inte rent av det första.

– Så det var alltså geväret (moukhla) som var moukhaliernas symbol?

Den djupare innebörden är ribat, dvs. jihad (kampen för rättvisan). Fram till nu har denna tradition varit ganska utbredd hos oss som en islamisk plikt.

Jag är uppvuxen med poem och epos som glorifierar ribat, jihad och modet i kampen för rättvisan!

MO: I väst finns en vida utbredd fördom om att sufister är pacifister som stillatigande accepterar västerländsk, sionistisk överhöghet.

AR: Det är nonsens. Sufier är muslimer och en del av islam är jihad. Den enda skillnaden mellan sufier och andra muslimer är att sufier tillhör ordnar, turuq, som Ben Bellas familj. Men att andra muslimerna inte tillhör ordnar betyder inte per automatik att de är mot dem. De tycker oftast om dem och har goda relationer med dem. Sufier, medlemmar i olika brödraskap, strider också för islam när det behövs. Många stora mujahidin har varit sufier. Det är som islamismen, alla muslimer är inte islamister, det vill säga de är inte aktivister. Bara ett fåtal i varje samhälle är aktiva. Men det betyder inte att de är mot aktivisterna eller fördömer dem.

MO: När man läser under rubriken ”islamism” på wikipedia finner man ingenting om Nasser eller Ben Bella. Vad beror det på?

AR: Wikipedia är så gott som styrt av sionister. I augusti i år publicerade den brittiska tidningen The Guardian en artikel[4], som avslöjar vad det handlar om. Sionister försöker systematiskt manipulera wikipedia till sin fördel. De har kurser i wikipediaredigering och till och med anställda som arbetar med det. Sionisterna vill självklart ta bort de intelligenta islamisterna från islamismkategorin. Därigenom kan de förvränga begreppet islamism till att betyda enbart stupida sekterister. Det är ett sätt att kompromettera islamismen och en del av deras större krig mot islam.

MO: Nasser var Egyptens Khomeini säger du. Vad finns det för likheter mellan dem?

AR: Båda gjorde revolution! De hade samma syfte, samma projekt. De ville befria sina respektive länder från inre och yttre ockupation. I Iran hade man en korrumperad shah, en marionett i judarnas händer, och i Egypten en lika korrumperad och dekadent kung. En annan sak: både Nasser och Khomeini var djupt troende. Egypten är överhuvudtaget ett religiöst land, och Nasser var ett barn av Egypten. Han växte upp med islam, det var luften han andades. Låt mig också säga något om skillnaderna. Imam Khomeini var faqih, han hade ett religiöst ämbete och hade genomgått en traditionell, religiös skolning, medan Nasser var lekman i detta hänseende.

Nasser bildade en underjordisk grupp, de fria officerarna, som bidade sin tid. De förberedde sig och gjorde upp planer. Sen slog de till plötsligt, kom upp till ytan. Nasser var okänd före kuppen i juli 1952. Ingen visste vem han var. Hans revolution var en kupp, uppifrån, som förvandlades till en revolution, nerifrån. Khomeini däremot var känd före revolutionen, hans revolution kom underifrån från början, det var en folklig rörelse. Han hade ingen armé, inga vapen. Han hade endast sin andliga kraft. Khomeini var populär före sin revolution, Nasser blev det efteråt. Har du sett filmerna från Nassers begravning? Det är otroligt. Omkring sju miljoner människor sörjde honom. Likadant var det med Khomeini, hela nationen grät när han lämnade dem. Där har du ännu något som förenar dem: de var älskade.

MO: Och Sayyid Nasrallah är arabernas Khomeini idag …

AR: Ja, idag.

MO: Är Nasrallah den störste arabiske ledaren?

AR: Nej, den störste arabiske ledaren är Seyyid Ali Khamenei[5]

MO: Men han är inte arab …

AR: Araberna är till mer än 90 procent muslimer. Arab och muslim är i stort sett synonymer, så den störste islamiske ledaren måste också vara den störste arabiske ledaren, eller hur?

MO: Ja så kan man se det.

AR: Och glöm inte heller Turkiets Erdogan.

MO: Men jag tycker inte vi ska överdriva hyllningarna till Turkiet. Det har trots allt fortfarande en ambassad i Israel.

AR: Sant. Det beror på islamiseringsprocessen inte är färdig ännu. Det finns fortfarande rester av det kemalistiska, pro-judiska etablissemanget kvar. Men de kommer att undanröjas. Erdogan och islamisterna vill inte ha några relationer med den judiska banditstaten. Det är jag säker på.

MO: Kan man säga att Iran och Turkiet har de bästa islamiska rörelserna?

AR: Ja, och det är synd. Men så är det. I arabvärlden har wahhabism och obskurantism i allmänhet fått alltför stort inflytande. Att vara religiös har i många fall blivit detsamma som att vara inskränkt eller att tillhöra en sekt. Och det är fel. Saudiska parabolpredikanter, rena charlataner, förorenar våra hjärnor med sekteristisk smörja. För dem är islam att ha långt skägg för män, täcka ansiktet för kvinnor och sluta tänka. Inte alla araber har fallit för dessa charlataner, självklart inte, men alltför många har gjort det.

MO: I Frankrike har man förbjudit niqab, den ansiktstäckande slöjan …

AR: Jag säger inte att man ska förbjuda den, jag kritiserar inte ens att de har den. Vad jag vänder mig mot är fixeringen vid ytliga saker. Det finns en osund fixering som gör att man försummar väsentligheter.

MO: För att återgå till Nasser och islamismen. Vad säger du om motsättningarna mellan Sayyid Qutb och Nasser som ledde till Qutbs avrättning?

AR: Något som alltid kommer upp, när man diskuterar Nasser, är Sayyid Qutb. Han är en motståndsikon för många muslimer, fastän de flesta aldrig läst hans böcker. Qutb var en poet och litteraturkritiker. Han sökte hela sitt liv, han var filosofiskt lagd. Han utforskade många olika tankeströmningar, som påverkade honom. Qutb hade i början goda relationer med Nasser och de fria officerarna. Men sen kom han alltmer att hänge sig åt utopism och drömmar. Jag respekterar Qutb som tänkare och författare. Men det var Nasser som verkligen gjorde något. I stället för att bara kritisera Nasser efter någon utopisk modell skulle han ha bidragit till att bistå och förbättra revolutionen. Man ska utgå från realiteterna, det man har, och göra så gott man kan.

Jag har läst Qutbs böcker och tycker att de har bra inslag. Hans skrifter om judarna är insiktsfull och bör läsas av islamiska aktivister. Som sagt, han var en bra författare. Men det var Nasser som tillämpade islams ideal i praktiken. Qutb avrättades inte för sin islamiska tro, för sina idéer eller för att han var islamist. Han avrättades helt enkelt eftersom han var inblandad i en komplott för att mörda Nasser. Nassers död hade varit ett bakslag för revolutionen. Vem hade vunnit på det?

Muslimska brödraskapet ställde sig indirekt på Israels och västmakternas sida genom att hårt angripa och kritisera Nasser. Självt åstadkom det inget. Det hade inget alternativ. Det bara satte käppar i hjulen för den som gjorde något konkret och stärkte därmed fienden. Egypten, araberna, den islamiska nationen, vann ingenting på detta. Vi blev bara svagare, fienden starkare. Jag säger inte att Nasser var perfekt, men han var det bästa alternativet då. Det sägs att Qutb och andra blev torterade. Nu är det så att detta kanske skedde, men utan att Nasser visste om det. Han var mot tortyr. I en biografi om Nasser av Abu Rish[6] sägs detta uttryckligen: Nasser kände inte till allt som pågick i landets fängelser.

Nasser gjorde också en hel del för att motverka inskränkthet och sekterism. Han tillsatte Mahmud Shaltut (1893-1963) som rektor vid Al-Azhar. Shaltut utfärdade en fatwa som fastställde att shi’ismen är en helt acceptabel islamisk skola. Han införde studier i zayidism och shi’ism. Nassers egen hustru Tahia Kazem var faktiskt shiamuslim med iranskt påbrå. Överhuvudtaget gjorde Nasser mycket för att reformera Al-Azhar och motverka wahhabitiskt inflytande från Saudiarabien. Det byggdes mer än tio tusen moskéer i Egypten under Nassers tid.

Nuförtiden har Muslimska brödraskapet försonats med nasseristerna. De har samarbete. I stället har brödraskapet börjar kritisera Qutbs idéer och ställningstaganden. Man beklagar fortfarande avrättningen. Det gör jag också. Men det var fråga om att rädda revolutionen.

MO: Det var inte bara Brödraskapet som försökte hindra Nassers revolution. Visst spelade Saudiarabien en liknande roll?

AR: Jag brukar uttrycka saken med en ordvits: den saudiska regimen använder sin förmögenhet, sawra’a, för att stoppa Nassers revolution, thawra. Den saudiska regimen är mycket dekadent. Dess så kallade ”ulema”, som egentligen bara är charlataner, mushawi’in som vi säger på arabiska, gör allt för att stoppa islamisk enhet och utveckling. En av dem, Bin Baaz, gjorde takfir på Nasser, det vill säga exkommunicerade honom från det islamiska samfundet. På den tiden var det dock ingen som lyssnade på saudierna. Nassers röst var den enda som hördes. Saudierna var bara småkryp.

MO: Apropå wahhabismen, den statligt sanktionerade sekten i Saudiarabien. Jag var nyligen i moskén i Uppsala. Där hade någon delat ut broschyrer med titeln: Var finns Gud? De gick ut på att Gud sitter på en tron i himlen …

AR: Du ser att de inte är riktigt kloka. Gud har ingen kropp och begränsas inte av tid eller rum. Det borde vara självklart. Man skäms.

MO: Ja, och broschyren var tryckt i Saudiarabien och distribuerades gratis av välmenande, fromma stackars unga muslimer.

AR: De borde använda sina pengar till vettiga saker. Som att utbilda ungdomarna. Som att satsa på kultur och medier …

MO: Ja, jag håller med. Jag brukar säga att en muslim som kan sin Strindberg är farligare för Israel än en muslim med en AK-47:a. Jag uppmanar alltid unga muslimer att läsa själva i stället för att lyssna till de wahhabitiska predikanternas imbecilla diatriber. Vi har gratis tillgång till böcker i Sverige. Det är bara att gå till närmaste bibliotek och läsa. Det är den bästa jihad de kan ägna sig åt.

AR: Sant. Det första ord som uppenbarades för Muhammed (sas) var Iqra!, som betyder just ”Läs!”

MO: Men denna motsättning mellan den saudiska regimen och Nasser, hade den inte något med kalla kriget att göra?

AR: Nej, det har att göra med att Nasser avskaffade monarkin i Egypten. Han menade, liksom för övrigt Imam Khomeini gjorde, att monarkin är oförenlig med islam. Den fick inte finnas. Han skrämde upp saudierna rejält. Han var en ung man med enkel bakgrund som fick folket med sig. De fruktade att hans idéer skulle spridas och leda till nya antimonarkistiska revolutioner i arabvärlden. Den 26 september 1962 gjorde en grupp nasserinspirerade officerare statskupp i Jemen. Den styrande fursten avsattes. Saudiarabien ryckte in och stödde rojalisterna med pengar och vapen. Nasser försvarade revolutionen. Så det var inte fråga om att välja sida i kalla kriget, utan att det handlade om att Nasser utmanade de monarkistiska regimerna i arabvärlden.

MO: Anser du att Mecka är ockuperat?

AR: Förstås. Både Jerusalem och Mecka är ockuperade. Den saudiska regimen är helt i händerna på sionisterna. Denna regim använder vallfärden, al-hajj för att göra propaganda för sin särskilda sekt. Den använder en judaiserad version av islam, wahhabismen, för att fördumma muslimerna. Man kan kalla wahhabismen islams fariseism. Den befinner sig långt bort från islams ursprungliga innebörd.

MO: Vem anser du är bäst lämpad att styra Mecka?

AR: Utan tvivel är det Imam Ali Khamenei, ledaren för den islamiska revolutionen i Iran. Han är den ende ledare som ser klart i judefrågan. Han vet att judarna styr USA och inte tvärtom. Han har en bättre förståelse av islam i alla dess aspekter än saudiernas charlataner. Det går inte ens att jämföra. Khamenei är Imam Khomeinis efterträdare, och de har samma tänkande. I sin broschyr Revolutionens filosofi nämner Nasser, på samma sätt som Khomeini, hur vallfärden borde ses som en möjlighet för muslimer att organiseras politiskt till motstånd mot islams fiender. Och med fiende menar jag sionismen. Khamenei har samma tankar.

MO: Men Khamenei är shiamuslim…

AR: Det har ingen betydelse. De shi’itiska fatimiderna [7] styrde stora delar av den sunnitiska världen under medeltiden, eller hur? Idag styrs Mecka av en wahhabitisk kungafamilj. De är inte sunniter utan tillhör en nyuppfunnen sekt, så varför klagar man inte? Den anti-shi’itiska propagandan syftar inte till att främja sunnismen, utan till att isolera och misstänkliggöra Iran för att på så sätt hindra enhet och försvaga motståndet mot Israel.

MO: Det har sagts att det saudiska kungahuset är av judisk härstamning. Stämmer det?

AR: Det är sannolikt. Man kan dock aldrig veta med säkerhet. När jag var i Tehran nyligen[8], besökte jag en Koranutställning. I en monter hade man ställt ut planscher om saudiernas tvivelaktiga ursprung och deras kopplingar till judar och sionism.

Den libanesiske politikern Wiam Wahhab sade i teve[9] för ett par år sedan att saudierna härstammade från judarna i Medina. Profeten Muhammed fördrev dem därifrån efter att de förrått muslimerna och lönat gott med ont. Wiam menar att saudierna kommer från de här fördrivna judarna och att de nu vill ta hämnd på islam. De vill så att säga förstöra islam inifrån. Det kan ligga något i det.

Men det viktiga är inte deras härstamning. Det viktiga är deras handlingar, deras politik. Om de inte uppfört sig så skurkaktigt som de gör, hade ingen misstänkt dem för att vara judar, eller hur? Ingen hade ifrågasatt deras muslimska tro om de uppfört sig som riktiga muslimer.

En sak som vi vet med säkerhet är att saudierna är frimurare. Det är officiellt. Och vi vet också att deras politik är anti-islamisk. De arbetar mot umman, den islamiska nationen. Hade de verkat för umman, hade inte USA sålt vapen till dem! De hade istället utsatts för sanktioner som Iran. Man säljer vapen till sina vänner, inte sina fiender, vilket betyder att saudierna är USA:s vänner. Självklart.

Märk väl, när jag talar om ”saudierna” syftar jag på regimen, inte på de vanliga hederliga invånarna.

Saudierna kom till makten med hjälp av engelsmännen. Det är också officiellt. Det brittiska imperiet och framför allt inflytelserika judar ville krossa kalifatet. Ottomanerna symboliserade ummans enhet. Man utnyttjade saudierna och deras sekt, wahhabismen, för att förstöra kalifatet. Wahhabismen började alltså som ett krig mot kalifatet. Man satte sin stupida sekt före umman. Och det gör man fortfarande.

När Israel invaderade Libanon i juli 2006, tog saudierna i praktiken parti för Israel. Man gjorde ingenting för att bistå libaneserna. Tvärtom samarbetar man med västmakterna för att underminera Hezbollah och sprider en massa strunt om shi’ismen och så vidare. De är beredda att offra Libanon och alliera sig med sionisterna för sin sekts skull. Rena vansinnet.

MO: Vad tycker du om att Saudiarabien bygger moskéer i Sverige för hundratals miljoner kronor?

AR: Det är dåraktigt och kontraproduktivt. De här moskéerna kommer bara att fyllas av arbetslösa invandrare. Det vore i och för sig inte fel om moskén skulle utbilda dem, vidga deras vyer och aktivera dem. Men det kommer wahhabitiska moskéer inte att göra. Definitivt inte. Invandrarna som går dit kommer bara att lära sig att wahhabismen är den enda vägen till paradiset och att de måste hata alla andra muslimer. Egentligen behöver sionisterna inte satsa så mycket som de gör på islamofobisk propaganda. Muslimerna som vi har utgör den sämsta reklamen för islam. De gör jobbet åt sionisterna. Dessa saudifinansierade moskéer kommer bara att göra muslimerna dummare och icke-muslimerna mer negativt inställda till islam. Nu bygger saudierna en moské i Rinkeby för 400 miljoner kronor. Vilket slöseri! Tänk om dessa pengar kunde gå till att utbilda muslimer, starta tidningar och hemsidor, anordna seminarier och annat. Muslimer som inte kan svenska, som i vissa fall inte ens kan stava, ska få en moské de kan isolera sig i och hjärntvättas i en sektlära. Skandal!

MO: Nasser var berömd för sin talekonst. Vilken roll spelar islam i hans tal?

AR: Jag har alla Nassers tal bandade. Jag har lyssnat på allihop många gånger. Egyptierna är mycket religiösa och Nasser är ett barn av Egypten. Det finns inte ett enda av hans tal som inte innehåller någon referens till islam. Han citerar ofta Koranen. Nasser såg sig själv som en islamisk ledare. I sin bok Revolutionens filosofi talar han om hajj, vallfärden, som en möjlighet att samla och organisera alla världens muslimer. På sin tid var han den störste ledaren i den islamiska världen. Ingen kunde mäta sig med honom. Med ett tal kunde han skaka en regim i sina grundvalar. Han spred skräck bland de korrupta arabiska regimerna. Saudierna fruktade honom och gjorde allt för att bli av med honom. Nasser talade inte från manus utan från hjärtat. Han improviserade. Han ville först ena arabvärlden och därefter islamvärlden. Han gav oss hopp.

MO: Hur skulle du beskriva det islamiska idealsamhället?

AR: Genom att jag kom till Sverige som flykting 1973 förstod jag att mina drömmar inte var omöjliga och orealistiska. Sverige blev ett levande exempel på att det gick att realisera dem, konkret och i praktiken. Här fann jag att alla mina drömmar om mänskliga rättigheter och yttrandefrihet, om pluralism och tolerans, om, och det är viktigast, politisk och ekonomisk demokrati och jämlikhet, återfinns som en realitet och inte enbart som en dröm. Jag tyckte att de islamiska principerna om mänsklig värdighet, frihet och rättvisa tillämpas i praktiken i Sverige mer än i det marockanska samhället.

Men allt är inte frid och fröjd i Sverige. När jag kom till Sverige, såg jag den välpolerade ytan. Nu har jag också fått uppleva den ruttna insidan, från en fängelsecell, och sett att de verkliga makthavarna är sionisterna. Men jag tycker ändå att Sverige, trots sina skavanker, är mer islamiskt än många islamiska länder!

I mitt islamiska idealsamhälle existerar inte korruption, man delar på rikedomarna och alla har tillgång till utbildning. Medborgarna är delaktiga i politiken och får säga sitt. Man kan kritisera makten utan att fängslas eller förföljas. Mediemonopol undviks så att de inte samlas i händerna hos en liten grupp med särintressen. Ingen behöver gå hungrig. Ekonomin ska vara fri från ränta!

I ett islamiskt samhälle ska det finnas tolerans för andra religioner. Kritiskt tänkande och studier uppmuntras. Det ska även finnas skolor och universitet utanför statens kontroll, så att utbildningen och forskningen blir friare och mer varierad. Familjen ska vördas och stå i centrum. Sund musik, konst och litteratur främjas, istället för perversioner och dekadens. Man försöker få ner alkoholkonsumtionen. Inte genom tvång, utan upplysning.

Sverige har kommit en bra bit på vägen men har på senare dit sjunkit ner i dekadens. Nöjen tar över och färre är intresserade av litteratur, konst och politik, allt färre är aktiva i föreningar. 

 

 

Noter:

[1] “I am an Islamist. And I am an Islamist Pan-Arabist before I am an Algerian. The West tried hard and long to obliterate our Arab and Islamic culture. We Algerians are only too aware of this historical fact. That is why being a Muslim is an essential, a sacrosanct component of our identity.” (Al-Ahram, maj 2001)

[2] Omar Mokhtar

[3] Amir Abd el-Kader

[4] The Guardian, “Wikipedia editing courses launched by Zionist groups”, 18/8 2010

[5] Ali Khamenei

[6] ”Nasser was so immensely popular after 1954 that he had no reason to use torture. Nasser much later discovered that torture was used without his approval, and this will be dealt with separately. He had unknowingly fathered many crimes and violated people’s human rights and dignity. But it was the security system becoming semi-independent which was behind the torture. The system acted in Nasser’s name without telling him what it was doing.” (Said Abu Rish: Nasser. The Last Arab, 2004, s. 91-92)

[7] Fatimiderna var en shi’itisk fursteätt 909-1171. De bekämpade det abbasidiska kalifatets ledarställning. Från den ursprungliga basen i östra Nordafrika trängde fatimiderna västerut och erövrade 969 Egypten, där man grundlade Kairo och al-Azharuniversitetet. Vid slutet av 900-talet ingick i dess rike områden från Atlanten till Indiska oceanen.

[8] På en konferens för islamiska radiojournalister i september 2009. Se en intervjun ”Ahmed Rami rapporterar från Tehran” (6/9 2010)

[9] Tevekanalen Al-Jadid 13/6 2008

 

( Fonte: www.radioislam.org )

Det israeliska ursprunget till Bush den yngres krig – av fil. dr Stephen J. Sniegoski

28 Ott

En närmare betraktelse:

 

Det israeliska ursprunget till Bush den yngres krig

 

av fil. dr Stephen J. Sniegoski

 

De neokonservativa var visserligen den drivande kraften bakom den amerikanska invasionen av Irak och de därpå följande ansträngningarna att åstadkomma regimbyte i hela Mellanöstern. Men idén om ett sådant krig uppstod inte hos amerikanska neokonservativa tänkare utan i stället i Israel. Det finns ett uppenbart samband mellan de neokonservativas hållning till kriget och det som länge varit den israeliska högerns strategi och i mindre utsträckning den israeliska allmänna opinionens ståndpunkt.Tanken på ett krig i Mellanöstern som ett medel att stärka Israels säkerhet har i många år varit i svang i Israel. Kriget skulle tjäna två syften. Det skulle öka Israels yttre säkerhet genom att försvaga och splittra Israels grannar. Vidare kunde ett dylikt krig och den ty följande försvagningen av Israels yttre fiender bidraga till att lösa det inre palestinska befolkningsproblemet, eftersom det palestinska motståndet erhållit materiellt och moraliskt stöd från Israels grannstater.

En kort titt på den sionistiska rörelsens historia och mål hjälper oss att förstå denna fråga. Det sionistiska målet att skapa en exklusiv judisk stat i Palestina försvårades av grundproblemet, att landet redan var befolkat mestadels av icke-judar. Trots offentlig retorik om motsatsen var idén om att fördriva den inhemska palestinska befolkningen (något som med ett skönord kallades ”överföring”) en väsentlig beståndsdel i sionisternas strävan att grunda en judisk nationalstat i Palestina.

Den israeliske historikern Tom Segev skriver: ”Tanken om överföring hade beledsagat den sionistiska rörelsen från dess allra första början och framträder först i Theodor Herzls dagbok. I praktiken började sionisterna genomföra små överföringar alltifrån den tid de började köpa land och vräka de araber som bodde där… ’Att låta araberna försvinna’ utgjorde kärnpunkten i den sionistiska drömmen och var även en nödvändig förutsättning för dess existens… Med några få undantag ifrågasatte ingen av sionisterna att det vore önskvärt – eller moraliskt riktigt – att genomföra överföringen med tvång.” Men de sionistiska ledarna lärde sig att inte öppet tillkännage att deras mål var massfördrivning, eftersom ”detta skulle få sionisterna att förlora världens sympati.” (1)

Det svåra bestod i att finna en lämplig tid att sätta i gång fördrivningen, så att denna inte skulle utsättas för världens fördömande. I slutet av 1930-talet skrev David Ben-Gurion, som år 1948 blev Iraels förste premiärminister: ”Det som är otänkbart i normala tider, är möjligt i omstörtningstider; och om man denna gång missar tillfället och inte genomför det som i sådana stora tider är möjligt, så går en hel värld förlorad.” (2) Dessa ”omstörtningstider” var inne när det första arabisk-israeliska kriget bröt ut 1948. Sionisterna kunde då fördriva 750 000 palestinier (mer än 80 procent av ursprungsbefolkningen) och därmed åstadkomma en till överväldigande del judisk stat, även om denna till ytan inte omfattade hela Palestina eller ”Israels land”, vilket de sionistiska ledarna ansåg nödvändigt för en livskraftig stat.

Ett tillfälle att röva mera mark yppade sig som ett resultat av 1967 års krig. Men den ockupation som följde på kriget medförde problemet med en stor palestinsk, dvs icke-judisk befolkning. Vid denna tid var världsopinionen helt emot påtvingade folkförflyttningar och likställde en dylik politik med nazismens namnlösa fasor. Den epokgörande fjärde Genève-konventionen, som ratificerades år 1949, förbjuder entydigt deportation av civila under ockupation. (3) Alltsedan 1967 års krig har den största frågan i Israels politik varit vad man skall göra med detta territorium och dess palestinska befolkning.

Eftersom Israels grannar motsatte sig det sionistiska projektet att skapa en exklusiv judisk stat, var tanken att försvara och upplösa dessa grannstater en idé icke endast den israeliska högern utan även sionismen allmänt hyllat sedan en mycket lång tid tillbaka och som David Ben-Gurion själv företrädde. Såsom Saleh Abdel-Jawwad, professor vid Bir-Zeit-universitetet i i palestinska Ramallah, skriver:

”Israel har stött secessionistiska rörelser i Sudan, Irak, Egypten och Libanon och alla secessionistiska rörelser i arabvärlden, vilken Israel betraktar som en fiende. Likväl har oron för Irak och [Israels] försök att försvaga det eller hindra det från att växa i styrka alltid varit ett centralt sionistiskt mål. Ibland har Israel lyckats med att få ett fotfäste i Irak genom att knyta hemliga men starka band med ledare från den kurdiska rörelsen.” (4)

Israels mål har varit att icke endast försvaga yttre fiender utan även därigenom isolera palestinierna och försvaga deras ställning – det inre demografiska hot som utgör den största faran för den på judisk övermakt byggda staten. Grunden härtill är att arabstaterna skänker den palestinska saken andligt och materiellt stöd. Utan hjälp utifrån skulle palestinierna uppge sitt hopp och bli mer benägna till att finna sig i vilken lösning som helst den israeliska regeringen skulle erbjuda. Abdel-Jawwad skriver: ”En rad krig med arabvärlden har givit Israel möjligheter att utmatta arabvärlden, liksom att vända den demografiska och politiska situationen emot palestinierna. Också regionala krig, som Israel inte deltagit i, har gynnat Israel och försvagat den palestinska nationella rörelsen. De båda golfkrigen är två exempel på detta.”

Abdel-Jawwad fortsätter: ”Slutligen… resulterade 1991 års golfkrig i fördrivningen ur Kuweit av den palestinska kolonin, som utgjorde en av de viktigaste kanalerna för palestinska ekonomiska resurser och makt på de ockuperade områdena.” (5)

När den av likudpartiet ledda högerregeringen under premiärminister Menachem Begin kom till makten 1977, började Israel föra en mer militant politik, varvid krig skulle ses som det främsta medlet för att förbättra Israels geostrategiska läge. När de förhållandevis moderata ministrarna lämnade regeringen efter 1980, förstärktes den hårda linjen. Historikern Ilan Peleg betecknar denna dramatiska förändring som början av Israels ”andra republik”. (6) Han skriver:

”Begin övergav snabbt den traditionella defensiva hållningen [som den israeliska vänstern intagit], som han starkt kritiserade under Israels första trettio år, då han befann sig i opposition. Han intog en offensiv hållning, som kännetecknadesav storslagna expansionistiska mål, omfattande och ofta återkommande bruk av Israels militärmaskin och politiskt tvång i stället för militärt avskräckande såsom styrande faktor. Begins slutmål var att skapa en ny, av Israel behärskad ordning i Mellanöstern, en ordning, vari nominellt självstyre för palestinierna på Västbanken skulle ingå. För ändamålet att forma den nya ordningen var han villig att växla från en hållning byggd på avskräckande och förebyggande, vilken kännetecknat arbetarpartiets försvarspolitik, till en hållning byggd på tvång och kontroll. Hans synsätt var i Clausewitz’ anda, tillgripandet av krig för rent politiska mål.” (7)

Högern hade inte styrt Israel före år 1977, och fastän det inte rådde en fullständig oenighet mellan vänstern och högern rörande de inre och yttre förhållandena med araberna, var den israeliska högern mer militant i sin politik mot palestinierna och mot Israels arabiska grannar. Denna politik hade starka ideologiska rötter.

Den israeliska högern leder sitt ursprung från den revisionistiska rörelsen inom sionismen. Dess grundare och andlige ledare var den begåvade författaren Lev Jabotinsky. Dess politik utmärktes av strävan att upprätta ”Eretz Israel” – vilket innebar åtminstone fullständig judisk kontroll av allt land på båda sidorna om floden Jordan [alltså även den nuvarande staten Jordanien. Ö.a.] och även satte användandet av militära medel för utrikespolitiken i främsta rummet. Peleg skriver: ”Jabotinskys sätt att se på konflikten kom att behärskas av populära ideer om ’blod och jord’, en judisk version av socialdarwinismen.” (8)

Det var ofrånkomligt att Israel under Begins ledning skulle följa Jabotinskys hårda linje. Faktiskt hade det historiska skeendet gjort Begin och hans anhängare rent av mer militanta än Jabotinsky. Deras radikalism växte fram ur Begins ledarskap för terrororganisationen Irgun Zvai Leumi, som bekämpade britterna och palestinierna på 1940-talet, och traumat av den judiska förintelsen i Europa. Begin tenderade att betrakta all kritik av Israel som antisemitism och arabernas militanta motstånd som jämförbart med nazisternas folkmord. (9)

Begin ledde herutpartiet i den israeliska statens begynnelse år 1948. Men det blev först sedan likud bildats såsom ett block av högerpartier med herut som central kärna år 1973, som högern fick chansen att vinna tillräckligt många röster för att bilda regering.

Den första Begin-regeringen år 1977 hade sina moderata och återhållande element, och dess främsta prestation var Camp-David-avtalen med Egypten. Försvarsminister Ezer Weizman och utrikesminister Moshe Dayan avhöll Begin från att ge utlopp åt sina krigiska drifter. När dessa moderater lämnade regeringen, kom denna att behärskas av mer militanta gestalter, varav den viktigaste var Ariel Sharon, som tjänstgjorde som försvarsminister från 1981 till 1983. Sharon, som hade en militär bakgrund vari ingått såväl terrorismbekämpning som ren terrorism, omsatte Begins hårdföra tänkande i verklig politik. (10)

När likud grep makten, kom de mest vittsyftande militära planerna att ingå i det sionistiska tänkandets huvudfåra. Dit hörde att militärt destabilisera Israels grannländer och att fördriva palestinierna. En viktig artikel i denna genre var Oded Yinons ”En strategi för Israel på 1980-talet”, som publicerades i den sionistiska världsorganisationens tidskrift Kivunim (Riktningar) i februari 1982. Yinon hade varit knuten till utrikesdepartementet, och hans artikel speglade tvivelsutan tankegångar hos ledande kretsar av Israels militär och underrättelsetjänster. Enligt Peleg, ”Var Yinons artikel en sann spegel av den israeliska högerns tänkesätt vid Beginregimens middagshöjd. Den speglade en känsla av oinskränkt och ohämmad makt… Det kan inte råda något tvivel om att det hårdföra nyrevisionistiska lägret som helhet hyllade tankar liknande Yinons, åtminstone fram till fiaskot i Libanon.” (11)

Yinon uppmanade Israel att åstadkomma att arabstaterna i regionen upplöstes och splittrades i en mosaik av etniska och sekteriska grupperingar. Han trodde att detta inte skulle bli något svårt företag, då nästan alla arabstaterna var drabbade av inre etnisk och religiös splittring. Slutresultatet skulle väsentligen bli ett Mellanöstern av maktlösa ministater, som inte på något sätt kunde stå i vägen för Israels makt.

Libanon, som vid denna tid, stod inför ett splittrande kaos, var Yinons förebild för hela Mellanöstern. Han skrev:

”Libanons totala upplösning i fem provinser tjänar som föregångare för hela arabvärlden, Egypten, Syrien, Irak och Arabiska halvön inräknade, och följer redan detta mönster. Syriens och Iraks senare upplösning i etniskt eller religiöst enhetliga områden, liksom i Libanon, är Israels långsiktiga främsta mål på östfronten, medan upplösningen av dessa staters militära makt är det kortsiktiga målet.” (12)

Märk väl att Yinon förordade upplösning av stater – Egypten och Saudiarabien – som var och alltjämt är allierade med Förenta staterna.

Yinon betraktade Irak som ett huvudmål för upplösning och trodde att det då pågående kriget mellan Iran och Irak skulle främja Iraks sönderfall:

”Irak, som å ena sidan är rikt på olja och å andra sidan är inbördes splittrat, är garanterat som en kandidat för Israels mål. Dess upplösning är ännu vikigare för oss än Syriens. Irak är starkare än Syrien. På kort sikt är det den irakiska makten, som utgör det största hotet mot Israel. Ett krig mellan Irak och Iran kommer att slita sönder Irak och orsaka dess fall, innan det blir i stånd att organisera en kamp på bred front mot oss. Varje slags konfrontation mellan araber kommer på kort sikt att hjälpa oss och förkorta vägen till det viktigare målet att bryta ner i Irak i sektstyrda områden såsom i Syrien och Libanon. I Irak är en uppdelning i provinser på etnisk eller religiös grund såsom i Syrien på den osmanska tiden möjlig. Så det kommer att bli tre (eller fler) stater omkring de tre större städerna, Basra, Bagdad och Mosul, och de shiitiska områdena i söder skils åt från den sunnitiska och kurdiska norden. Det är möjligt att det nu pågående kriget mellan Iran och Irak förstärker denna polarisering.” (13)

Yinons förutsägelse år 1982 att kriget skulle medföra Iraks religiösa och etniska splittring stämmer väl överens med vad som faktiskt skedde efter USAs invasion år 2003. Förvisso låg hans spådom närmare verkligheten än den framtidsbild i grälla färger de neokonservativa offentligt målade före invasionen, en bild av hur lätt det skulle gå att förvandla Irak till en demokrati. Men sedd med likud-anhängarnas ögon var verkligheten med ett erövrat Irak mycket mer att föredraga framför de neokonservativas önskedröm. Det är därför föga överraskande att Israel odlat nära förbindelser med de kurdiska separatisterna. (14)

Målet för Israels herravälde var oupplösligt förbundet med fördrivandet av palestinierna. Enligt Yinon måste Israels politik bestå i att ”genomföra Jordaniens upplösning, att få ett slut på problemet med [de ockuperade] territorierna väster om floden Jordan, vilka är tätt befolkade med araber, och utvandring ur territorierna och ekonomisk-demografisk frysning i dessa.” Han tillade: ”Vi måste vara aktiva för att främja denna förändring snabbt, i den närmaste tiden.”

Liksom många israeliska förespråkare av folkförflyttning ansåg Yinon att ”Israel begått ett strategiskt misstag med att inte vidtaga åtgärder [för massfördrivning] mot den arabiska befolkningen på de nya territorierna under och kort efter kriget [år 1967]… Ett dylikt handlande skulle ha besparat oss den bittra och farliga konflikt som alltsedan dess pågått och som vi redan då kunde ha avslutat genom att ge palestinierna Jordanien.” (15)

I förordet till sin engelska översättning av Yinons artikel gjorde Israel Shahak en intressant jämförelse mellan den neokonservativa hållningen och likuds faktiska mål: ”Det starka sambandet med den neokonservativa tanken i Förenta staterna är mycket framträdande, i synnerhet i författarens noter. Men samtidigt som han avger en läpparnas bekännelse till idén om ’Västerlandets försvar’ mot sovjetmakten, står författarens och det nuvarande israeliska etablissemangets verkliga syfte klart: Att göra ett israeliskt imperium till en världsmakt. Med andra ord är Sharons syfte att bedraga amerikanerna, sedan han bedragit alla de andra.” (16)

Yinons artikel framförde det tänkande likudstrategerna ägnade sig åt i början av 1980-talet. I sin bok Fateful Triangle skrev Noam Chomsky: ”mycket av det Yinon dryftar ligger mycket nära det allmänt rådande tänkandet.” Chomsky betecknade den israeliska invasionen av Libanon 1982 som ett försök att genomföra Yinons geostrategi. ”Den ’nyordning’, som Israel försöker påtvinga Libanon, bygger på en föreställning som inte är olik den Yinon givit uttryck för, och det finns all anledning förmoda att liknande ideer avseende Syrien kan förefalla attraktiva för den politiska ledningen.” (17)

För att underbygga sin tes om likuds krigsstrategi behandlade Chomsky en analytisk artikel som Yoram Peri lät publicera i arbetarpartiets tidskrift Davar i oktober 1982. (18) Peri hade varit premiärminister Rabins rådgivare och var då arbetarpartiets europarepresentant och expert på förhållandet mellan det civila samhället och militären i Israel. Peri beskrev en ”verklig revolution” i ”den militär-diplomatiska uppfattningen”, en revolution som han tidfäste till likuds maktövertagande. (Chomsky såg förvandlingen som mer gradvis fortskridande och ”djupare rotad” i den israeliska eliten.) I sin sammanfattning av Peris artikel skrev Chomsky:

”Den tidigare uppfattningen [som rått under den tid vänstersionisterna styrde] byggde på försöket att nå ’samexistens’ och bibehålla status quo. Israel strävade mot ett fredligt avtal, vari dess ställning i regionen skulle erkännas och dess säkerhet tryggas. Den nya uppfattningen utgår från att målet är ’herravälde’, inte ’samexistens’ . Israel skall inte längre vara en status-quo-makt, nu när det har uppnått militärt herravälde som världens i styrka fjärde militärmakt och inte längre någon tro på fredens möjlighet eller ens önskvärdhet annat än som en frukt av Israels herravälde. Israel har nu bundit sig för ’destabilisering’ av regionen, därinom Libanon, Syrien, Saudiarabien och Jordanien. I enlighet med den nya uppfattningen bör Israel nu använda sin militära dominans för att vidga sina gränser och ’skapa en ny verklighet’, en ’nyordning’, i stället för att söka erkännande inom status quo.” (19)

Att destabilisera sina omgivande fiender synes vara en fulländat rationell strategi för Israel. Förvisso torde alla länder, som har fiender, föredraga att se dem svaga och inte starka. Som Chomsky påpekade:

”Det är endast naturligt att vänta sig att Israel kommer att söka destabilisera de omgivande staterna för väsentligen samma skäl som ledde Sydafrika att slå in på en liknande väg i sin region. Med tanke på de fortsatta militära spänningarna kan man faktiskt se detta som nära nog ett säkerhetskrav. Ett sannolikt långsiktigt mål skulle kunna vara vad somliga kallat en ’osmanisering’ av regionen, det vill säga en återgång till något liknande det osmanska imperiets system (då Turkiet, nu Israel med USAs stöd) och mycket av regionen sönderhackat i etnisk-religiösa samhällen som helst är varandras fiender. (20)

Men Peri ansåg att denna destabiliseringspolitik ytterst skulle skada Israel, eftersom den skulle stöta bort Förenta staterna, som Israels säkerhet ytterst är beroende av. Chomsky sammanfattade så Peris kritiska hållning: ”Orsaken därtill är att Förenta staterna i grund och botten självt är en status-quo-makt, som motsätter sig det slags destabilisering som Israel allt mer ägnar sig åt. Den nya strategiska uppfattningen bygger på en maktens illusion och kan leda till en beredvillighet, som redan märks i en del av den retorik som hörs i Israel, att ge sig in i militära äventyr också utan amerikanskt stöd.” (21)

 

Det var just ett dylikt ensidigt militärt äventyr Israel gav sin in i, när det invaderade Libanon år 1982. Och det katastrofala resultatet visade de allvarliga begränsningar som vidlåder en ensidig krigsinriktad strategi för Israel.

När den israeliska krigsmakten invaderade Libanon den 6 juni 1982, framställde propagandisterna ”operation fred i Galileen” för allmänheten som en begränsad operation avsedd att avlägsna palestinska baser. Operationens verkliga mål var långt mer ambitiösa: att förstöra PLOs militära och politiska infrastruktur, att utdela ett hårt slag mot Syrien och att upprätta en israelvänlig regim i Libanon. Israeliska trupper trängde långt in i Libanon, bortom Beirut och råkade därvid i strid med palestinier, libanesiska muslimer och syrier. Trots Israels djupa inträngande förblev målen ouppnåeliga. Israel fastnade i det inbördeskrig som rasade i Libanon och förmådde de tre år som följde inte lösgöra sig. (22)

Israels invasion av Libanon, som vållade mycket omskrivna civila förluster, däribland massakern på palestinier i flyktinglägren Sabra och Shatila utanför Beirut, blev en PR-katastrof för Beginregeringen. Världsopinionen vände sig emot Israel. Stark kritik yttrades även i Israel, och landets första massfredsrörelse demonstrerade på Tel Avivs gator. Den israeliska militären vredgades över det krig som inte kunde vinnas. Och de ömsesidiga beskyllningarna haglade inom själva likudpartiet med tyngdpunkten i hävdandet att försvarsminister Sharon inte hade informerat Begin om den planerade invasionens omfattning. (23)

Betecknande var att Israels brutala aktioner i Libanon försatte det amerikanska stödet för Israel i gungning, och det vacklade även hos amerikanska judar. Den 12 augusti 1982 krävde president Reagan personligen av Begin att Israel inställde bombardemanget av Beirut. Senare samma månad krävde Reagan att Israel drog tillbaka sina styrkor från västra Beirut. Israel lydde snabbt. Med tanke på att Israel var så starkt beroende av amerikanska vapen insåg Beginregeringen att det skulle allvarligt skada Israels makt, om man stötte sig med landets viktigaste understödsgivare. (24)

Kriget i Libanon medförde till sist Begins avgång år 1983. Invasionen blev till det minst framgångsrika och mest impopulära kriget i Israels historia. Libanonkriget blev Israels motsvarighet till USAs vietnamkrig.

Fiaskot i Libanon ledde till mycket inåtvänt grubbel i Israel. Den israeliske experten på utrikespolitik Yehoshafat Harkabi kritiserade den övergripande likudstrategin, inriktad på krig som den var. I sin betydelsefulla bok från 1988, Israel’s Fateful Hour, skrev Harkabi om ”Israels avsikter att påtvinga Mellanöstern en Pax Israelica, att behärska arabländerna och behandla dem strängt”. Harkabi utgick från ett ”realistiskt” synsätt och hävdade att Israel inte hade maken att genomföra en Pax Israelica, detta på grund av arabstaternas styrka, den stora palestinska befolkning som skulle behöva fördrivas och världsopinionens våldsamma motstånd. Harkabi hoppades att ”det misslyckade israeliska försöket att påtvinga den svagaste arabstaten, Libanon, en nyordning – skulle avskräcka människor med liknande strävanden på andra territorier.” (25)

Likudfolket såg emellertid inte Israels strategi i det libanesiska sammanbrottet som väsentligen felaktig. Några inom den israeliska högern ansåg att Israel inte hade ansträngt sig tillräckligt hårt för att krossa sina fiender – att det hade alltför mycket låtit sig påverkas av utifrån kommande kritik. Harkabi hävdade att även om israeliska styrkor hade gått vidare in i Syrien och ockuperat Damaskus, skulle Israel alltjämt ha misslyckats med att nå en verklig seger och i stället endast ha framkallat ett ändlöst gerillakrig. Harkabi skrev, ”Libanonkriget avslöjade en förblivande israelisk begränsning: oavsett hur fullständigt Israel militärt triumferade, skulle de strategiska resultaten visa sig vara begränsade. Ben-Gurion hade förstått detta, när han sade att Israel inte kunde lösa sina problem en gång för alla genom krig. Men detta synsätt står i skarp motsättning till andan i Jabotinskys och Begins ideologi. Det är knappast att undra på att de som håller fast vid denna inte kan acceptera att den stora händelsen inte är till något gagn.” (26)

Harkabi hade rätt om ”andan i Jabotinskys och Begins ideologi”. För många strategiskt tänkande likudanhängare hade fiaskot med 1982 års invasion av Libanon inte vederlagt uppfattningen att destabilisering av området skulle främja Israels säkerhet och inte heller vederlagt tanken att en dylik destabilisering var genomförbar. I stället blev den viktigaste lärdom många likudorienterade tänkare drog av det misslyckade infallet i Libanon att inget fälttåg man företog för att destabilisera Israels fiender kunde lyckas utan omfattande stöd från Israels främste understödsgivare, Förenta staterna.

Men chansen att Förenta staterna skulle stödja Israel i dess destabiliseringssträvan föreföll vid denna tid ringa, och ännu ringare utsikten att Förenta staterna skulle ikläda sig rollen av ombud för Israel och bekämpa dess fiender. USAs mellanösternpolitik var visserligen sympatiskt inställd mot Israel men avvek på ett betydande sätt från Israels i frågan om regionens stabilitet. Som Yoram Peri medgav, stödde Washington status quo. Medan likuds tänkande samlades kring tanken att destabilisera Israels fiender i Mellanöstern, var den amerikanska politikens grundläggande mål att främja stabila regimer i Mellanöstern, regeringar som skulle låta oljan strömma till Västerlandets industrinationer. Det var inte nödvändigt att oljerika nationer var vänner med Israel – de kunde i själva verket vara öppet fientliga mot den judiska staten. Förenta staterna verkade för fred mellan Israel och arabstaterna, men det var en fred i kompromissens tecken, en fred som skulle försöka skapa utrymme för att tillgodose några av arabländernas krav – varav de mest avgörande var krav som handlade om palestinierna.

Peri hade hävdat att om Israel fortsatte att på egen hand destabilisera Mellanöstern, skulle Förenta staterna överge Israel, vilket skulle skada Israel. Det som behövdes för att destabiliseringsplanen skulle fungera var att den amerikanska mellanösternpolitiken förvandlades. Om Förenta staterna antog samma destabiliseringspolitik som Israel, kunde en dylik politik lyckas. USAs inflytande på sina allierade och i FN, där det ägde veto, skulle räcka för att skydda Israel mot världsopinionens vrede, hindra Israel från att stötas ut såsom en pariastat på det sätt som skett med Sydafrika under det vita styret. Ännu bättre skulle vara att förmå Förenta staterna att handla i Israels ställe för att destabilisera regionen, en tanke som måhända ännu inte hade tänkts på 1980-talet.

Även om den hade tänkts, var en dylik omkastning av politiken förvisso otänkbar det årtiondet. Men genom de amerikanska neokonservativas långsiktiga strävan skedde faktiskt denna omkastning i Bush den yngres administration. De neokonservativas förordande av en dramatisk förändring i Mellanösterns status quo stod i bjärt kontrast mot den hävdvunna amerikanska hållningen: att bibehålla stabiliteten i området – men den sammanföll naturligtvis fullkomligt med Israels långsiktiga mål att destabilisera sina fiender.

Såsom den neokonservative Kenneth Adelman formulerade det under George W. Bushs första ämbetsperiod, ”Utgångspunkten är att [ny]konservativa nu är för radikal förändring och de progressiva – de inom etablissemanget som formar utrikespolitiken – är för status quo.” Adelman framhöll att ”konservativa tror att status quo i Mellanöstern är något ganska dåligt och att den gamla konservativa åsikten att stabilitet är bra inte kan tillämpas på Mellanöstern. Status quo i Mellanöstern har utgjort grogrund för terrorister.” (27)

Men det fanns också många neokonservativa som inte direkt anslöt sig till tanken att Förenta staterna egentligen skulle vara den makt som militärt satte i gång destabiliseringen i Mellanöstern. Efter att Bush den äldres administration misslyckats med att ockupera Irak och avsätta Saddam Hussein efter golfkriget 1991, vilket de neokonservativa skulle ha önskat (28), tänkte sig de neokonservativa ett israeliskt militärt ingripande men med omfattande amerikanskt moraliskt och politiskt stöd. Ett tydligt exempel på den neokonservativa uppfattningen i denna fråga –och ett lika tydligt exempel på det nära sambandet med Israels säkerhet – var en uppsats från 1996 med titeln A Clean Break: A New Strategy for Securing the Realm (En fullständig brytning: En ny strategi för att säkra riket). Uppsatsen publicerades av en israelisk tankesmedja, Institutet för avancerade strategiska och politiska studier. I den studiegrupp som skrev uppsatsen ingick män som sedan skulle få ett starkt inflytande över Bush den yngres krigspolitik i Mellanöstern – Richard Perle, Douglas Feith och David Wurmser. Perle angavs som studiegruppens ledare. (29)

Det ”rike” som studiegruppen ville säkra var Israels. Syftet med uppsatsen var att utrusta den tillträdande israeliska likudgeringen under Benjamin Netanyahu med en politisk vägledning. I uppsatsen sades bland annat att Netanyahu borde ”fullständigt bryta” med den fredsprocess som inletts efter slutandet av Oslo-fördragen och åter hävda Israels anspråk på Västbanken och Gaza. Den framlade en plan enligt vilken Israel skulle ”forma sin strategiska miljö” genom att först avlägsna Saddam Hussein och upprätta en hashemitisk monarki i Bagdad. I uppsatsen hävdades att Israel genom att störta Saddam Hussein skulle uppnå en bättre strategisk position för att angripa sina farligare fiender. Kort sagt: undanröjandet av Saddam Hussein skulle vara första steget mot att omvandla hela Mellanöstern till Israels fromma: ”Israel kan forma sin strategiska miljö i samarbete med Turkiet och Jordanien genom att försvaga, inringa och rent av tränga undan Syrien. Denna strävan kan fokuseras på avlägsnandet av Saddam Hussein från makten i Irak –i sig ett viktigt israeliskt strategiskt mål – som ett medel för att stäcka Syrien i dess regionala ambitioner.” (30)

Till att motverka en sådan försvagande kritik av Israels politik från amerikansk sida som förekom under Israels invasion av Libanon 1982 rådde uppsatsens författare Netanyahu att framställa de israeliska aktionerna ”i ordalag som är välbekanta för amerikanerna, genom att anknyta till frågor som amerikanska administrationer drivit under det kalla kriget och som låter sig väl tillämpas på Israel.” Till exempel sades i rapporten att ”Mr Netanyahu kan framhålla sin önskan att samarbeta närmare med Förenta staterna om missilförsvar för att undanröja sådant utpressningshot som också en svag och avlägsen krigsmakt utgör mot de båda staterna. Ett dylikt samarbete om missilförsvar skulle icke endast motverka ett påtagligt fysiskt hot mot Israels överlevnad utan också bredda Israels stöd hos många ledamöter av Förenta staternas kongress vilka kanske vet mycket litet om Israel men är starkt engagerade i missilförsvaret.” (31)

I uppsatsen hävdades att Israel skulle kunna vinna amerikanskt stöd också genom att vädja till västerländska ideal. Netanyahu-regeringen borde ”främja västerländska värden och traditioner. Ett dylikt handlande … skulle välkomnas i Förenta staterna.” Appellerandet till amerikanska värden fick ett stort utrymme i uppsatsens beskrivning av Libanon: ” En effektiv insats, som amerikaner kan ha förståelse för, vore om Israel tog det strategiska initiativet utmed sin nordgräns genom att angripa Hizbollah, Syrien och Iran, såsom varande de viktigaste agenterna för aggressionen i Libanon.” Kort sagt såg uppsatsens författare moraliska värden huvudsakligen från nyttosynpunkt. Vädjandet till moraliska värden var för amerikanskt bruk. Det var ett medel för att få amerikanskt stöd till en politik som främjade israeliska nationella intressen. (32)

Underrättelseexperten James Bamford träffade kärnan i de israeliska manipulationerna:

”För att få den amerikanska regeringens och allmänhetens stöd skulle man använda en falsk förevändning som grunden till den första invasionen.

Feith, Perle och Wurmser rekommenderade att Israel återigen invaderade Libanon med flyganfall. Men denna gång borde man enligt deras förslag tillgripa en förevändning för att motverka möjliga fientliga reaktioner från den amerikanska regeringens och allmänhetens sida. Man borde hävda att invasionens syfte var att göra slut på den infrastruktur för narkotikahandel och sedelförfalskning som fanns i Syrien. Detta var åtgärder som knappast intresserade Israel men som, påstod uppsatsens författare, kunde väcka Amerikas sympati.

Ett annat sätt att vinna Amerikas stöd för ett preventivkrig mot Syrien var enligt uppsatsens författare att rikta uppmärksamheten på landets program för massförstörelsevapen. Då skulle man kunna hävda att Israels krig egentligen syftade till att skyda amerikaner för narkotika, förfalskade sedlar och massförstörelsevapen – kärn-, kemiska och biologiska vapen.” (33)

Likväl var det israeliska militära aktioner, som de neokonservativa författarna av uppsatsen Clean Break uppmanade till. Det bör framhållas att samma män – Feith, Wurmser och Perle – som gav den israeliska regeringen råd i frågor om nationell säkerhet, senare skulle ge också Bush den yngres administration rådet att fullfölja praktiskt taget samma politik rörande Mellanöstern, men denna gång med insats av amerikanska militära förband. Som den politiske kommentatorn William James Martin skarpsinnigt iakttog om Clean Break: ”Detta dokument är anmärkningsvärt för sin blotta existens, ty det utgör ett politiskt manifest för den israeliska regeringen författat av medlemmar av den nuvarande amerikanska regeringen.” (34) Martin påpekade vidare att likheten mellan vad detta dokument rekommenderade för Israel och vad den neokonservativt inspirerade Bushpolitiken, som föregivet var avsedd att främja amerikanska intressen, var än mer anmärkningsvärd:

”Det är häpnadsväckande hur mycket av detta program, som dock skrevs för den israeliska regeringen Netanyahu år 1996, redan har genomförts, men inte av Israels regering utan av Bushadministrationen. Störtandet av Saddam Hussein i Irak, Arafats tvååriga husarrest och försöket att odla fram ett nytt palestinskt ledarskap, Sharons fullständiga förkastande av land-mot-fred-överenskommelsen rörande Golanhöjderna, med litet amerikanskt knorrande, och bombningarna i ”det egentliga Syrien” med den enda reaktionen från Bush att ”Israel har rätt att försvara sig.” (35)

De dramatiska likheterna mellan det scenario Clean Break målar och Bush den yngres mellanösternpolitik framträder icke endast i resultaten utan även i händelsernas tidsföljd. Anmärkningsvärt är att uppsatsen Clean Break ansåg att avlägsnandet av Saddam Hussein var nyckeln till försvagandet av Israels övriga fiender och att Förenta staterna efter att ha störtat Saddam Hussein faktiskt snart hotade Iran och Syrien och började tala om att omstrukturera hela Mellanöstern. (36) Uppenbar är även en likhet mellan det faktiska händelserna och Yinons förslag från år 1982, vilket även det såg regimbyte i Irak som en första åtgärd för att destabilisera Israels fiender.

För att upprepa kärnpunkten i föreliggande uppsats: visionen om ”regimbyte” i Mellanöstern genom militär aktion utifrån uppstod i Israel, och dess enda syfte var att främja Israels strategiska intressen. Denna vision hade inget att göra med projektet att ge muslimerna ”demokrati”. Den hade inget att göra med något terroristhot mot Förenta staterna. Dessa senare tillkomna argument bakades in idén om regimbyte i samband med att Förenta staterna från Israel övertog rollen av främsta militära aktör. Men den israeliska regeringen skulle fortsätta att vara den främsta tillskyndaren av militär aktion i regionen, också då det ögonskenliga rättfärdigandet för aktion förändrades. Sharonregeringen har förordat amerikanska anfall på Irak och har förkunnat nödvändigheten av slag mot Iran.

Det vill synas som om för Ariel Sharon under Bush den yngres ämbetsinnehav de strategiska fördelar som skulle tillfalla Israel av en dylik militär omstrukturering av Mellanöstern vore desamma som likudanhängarna sökte på 1980-talet. Men till skillnad från Begins misslyckade infall i Libanon 1982 har Bush den yngres krigsansträngning icke endast byggt på Förenta staternas betydligt större styrka utan också klätts i ”demokratins” och det amerikanska nationella intressets dubbla mantel, som effektivt dolt det verkliga syftet: det israeliska herraväldet. Detta bidrar till att förklara den mycket större framgång som skördats genom detta ingripande, som inte kostat Israel något.

Däremot har det kostat Förenta staterna mycket. Förenta staterna har fläckat sitt internationella anseende genom sin militära aggression i motsättning till rådande internationella normer. Förenta staterna har också fått betala dyrt i blod och pengar, eller snarare har det amerikanska folket fått betala detta. Och Förenta staterna har gjort sig självt och det amerikanska folket till en av de främsta måltavlorna för internationell terrorism. Kort sagt kan de fördelar Förenta staterna vunnit på sitt äventyr i Mellanöstern starkt ifrågasättas. Detta kan man emellertid lätt förstå, om man inser att den politik Bush den yngres administration drivit inte utformats för att befordra Förenta staternas intressen utan för att främja Israels intressen, såsom dessa uppfattats av den israeliska högern.

 

 

Den 24 april 2005Engelska originalets titel: A closer look: The Israeli origins of Bush II’s war

© 2005 WTM Enterprises. Alla rättigheter förbehållna.

Andra uppsatser av dr Sniegoski kan läsas på hemsidan http://www.thornwalker.com

Översättning av Lars Adelskogh.

 

Noter:

(1) Tom Segev, One Palestine, Complete: Jews and Arabs under the British Mandate (New York, Metropolitan Books, 2000), ss. 404–405. En redogörelse för den sionistiska fördrivningstankens historia lämnar Nur Masalha, Expulsion of the Palestinians: The Concept of ”Transfer” in Zionist Political Thought, 1882–1948 (Washington, Institute of Palestine Studies 1992).

(2) Citerat i Norman Finkelstein, ”Part I – An introduction to the Israel-Palestine conflict”, From Occupied Palestine, september 2002.

(3) Finkelstein.

(4) Saleh Abdel-Jawwad, ”Israel: the ultimate winner”, al-Ahram Weekly Online (nr 634, 17–23 april 2003.

(5) Abdel-Jawwad.

(6) Ilan Peleg, Begin’s Foreign Policy, 1977–1983 (New York: Greenwood Press, 1987), s. 47.

(7) Peleg, s. 181.

(8) Peleg, s. 5.

(9) Peleg, ss. 51–93.

(10) Peleg, ss. 95–142 och Yoram Peri, ”Coexistence or Hegemony? Shifts in the Israeli Security Concept”, i The Roots of Begin’s Success, red. av Dan Caspi, Abraham Diskin och Emmanuel Gutman (London: Croom Helm Ltd), s. 204.

(11) Peleg, s. 184.

(12) Israel Shahak, övers. och red., The Zionist Plan for the Middle East, a translation of Oded Yinon, ”A Strategy for Israel in the Nineteen Eighties” (Belmonst Mass.: Association of Arab American University Graduates, 1982).

(13) Shahak.

(14) Seymour M. Hersh, ”Plan B: As June 30th approaches, Israel looks to the Kurds”, New Yorker, 30 juni 2004.

(15) Hersh.

(16) Hersh.

(17) Noam Chomsky, Fateful Triangle: The United States, Israel and the Palestinians, updated edition (Cambridge, Mass.: South End Press 1999), s. 457.

(18) Yoram Peri, ”From coexistence to hegemony”, Davar, 1 oktober 1982, dryftad i Chomsky, s. 462.

(19) Peri, ”From coexistence to hegemony”, dryftad i Chomsky, s. 462.

(20) Chomsky, s. 455.

(21) Peri,”From coexistence to hegemony”, dryftad i Chomsky, s. 463.

(22) Peri, ”Coexistence or Hegemony”, ss. 210–211.

(23) Peleg, ss. 143–178.

(24) Peri, ”Coexistence or Hegemony”, s. 211.

(25) Yehoshafat Harkabi, Israels Fateful Hour (New York: Harper and Row 1988), ss. 57–58.

(26) Harkabi, s. 97.

(27) Citerad i Elizabeth Drew, ”The Neocons in Power”, New York Review of Books, 12 juni 2003.

(28) Stephen J. Sniegoski, ”Gulf War 1991: Prefiguration and prelude to the 2003 Iraq debacle”. The Last Ditch, 18 och 24 februari och 8 mars 2005.

(29) Institutet för avancerade strategiska och politiska studier, studiegrupp för en ny israelisk strategi mot 2000, A Clean Break: A New Strategy for Securing the Realm 1996. Andra som ingick i studiegruppen var James Colbert (Judiska institutet för nationella säkerhetsfrågor), Charles Fairbanks jr (Johns-Hopkins-universitetet), Robert Loewenberg (president, Institutet för avancerade strategiska och politiska studier), Jonathan Torop (Washingtoninstitutet för mellanösternpolitik) och Meyrav Wurmser (Johns-Hopkins-universitetet).

(30) ”A Clean Break” och Institutet för forskning om mellanösternpolitik, ”Clean Break or Dirty War? Israel’s Foreign Policy Directive to the United States”.

(31) ”A Clean Break”, ”Clean Break or Dirty War?”

(32) ”A Clean Break”, ”Clean Break or Dirty War?”

(33) James Bamford, A Pretext for War: 9/11, Iraq, and the Abuse of America’s Intelligence Agencies (New York: Doubleday 2004), ss. 262–263.

(34) William James Martin, ”A Clean Break with the Road Map”, CounterPunch, 14–15 februari 2004.

(35) Martin.

(36) ”A Clean Break”, ”Clean Break or Dirty War?”

 

( Fonte: www.radioislam.org )

Är EU en judegrej?

28 Ott

Är EU en judegrej?

 

Amazon.com: The Last Tycoons: The Secret History of Lazard Frères

 

Första delen 

När svenska folket mot sin vilja skulle baxas in i EU, gällde det först att ha en särskild “Europa”(läs: EU)-minister i regeringen. Valet föll på Ulf Dinkelspiel. Jude. I Sverige går det 1 jude på 400 ickejudar, så sannolikheten för att detta skedde av en slump är 1 på 400. Nåja, sånt händer.

Sedan Sverige blivit medlem i EU, fick “vi” utse “vår egen” EU-kommissionär. Nu är det inte alls “vår egen”. Vederbörande har hand om sitt eget fackområde och måste i samband med tillträdet till ämbetet avlägga en högtidlig ed om att aldrig gynna fosterlandet, alltså i detta fall Sverige. Valet föll på Anita

Gradin. Född Gradinski, judinna från Polen. Sannolikheten för att judarna får jackpot två gånger i rad är 1/400 x 1/400 = 1 på 160 000.

Nästa steg i bondfångeriet med EU är att lura Sverige in i EMU så att vårt folk blir slavar under den kommande europeiska centralbanken. I det rävspelet har finansministern givetvis en viktigare roll än statsministern. Alltså råkar den nye finansministern heta Erik Åsbrink. Hans mor är judinna från

Tyskland. Enligt judarnas egna lagar i Talmud räcker det att modern är judinna för att barnen skall vara judar. Åsbrink är alltså jude. Sannolikheten för att judarna får jackpot tre gånger i rad är 1/400 x 1/400 x 1/400 = 1 på 64 miljoner.

Sextiofyra miljoner. Det är en väldig massa. Mer än det finns folk i hela Frankrike. Nisse vill besöka en vän i Frankrike. Denne är bonde. Nisse har inte råd till flygbiljetten, så han gömmer sig i lastrummet till ett flygplan med destination Barcelona. Efter några timmar tänker han: “Nu bör vi vara någonstans över

Frankrike. Dags att hoppa.” Nisses fallskärm utvecklas inte. Men han har tur. Han dråsar ner i ett hölass, som körs av en bonde, och han klarar sig alldeles oskadd. Bonden som kör hölasset råkar vara Nisses franske vän. Slumpens skörd? Naturligtvis. Liksom att det blev tre judar på raken som ledare för projektet “Gör Sverige till provins i den europeiska superstaten”.

 

Andra delen 

Som EUs “tre fäder” brukar man nämna Richard Coudenhove-Kalergi, Jean Monnet och Winston Churchill. Dessa tre män har, anser man, betytt mest för att i vårt århundrade “främja Europa-tanken”.

Greve Richard N. Coudenhove-Kalergi utgav 1923 en bok, “Pan-Europa”, där han förde fram tanken på “Europas förenta stater”. Samtidigt grundade han Paneuropeiska unionen med förgreningar tvärs över kontinenten. Varifrån fick han nu pengarna till detta storstilade projekt? I sin självbiografi berättar greven själv:

“I början av 1924 fick vi ett telefonsamtal från baron Louis de Rothschild. En vän till honom, Max Warburg i Hamburg, hade läst min bok och ville lära känna oss. Till min stora förvåning erbjöd sig Warburg på stående fot att skänka oss 60 000 guldmark för att finansiera rörelsen de första tre åren… Max Warburg, som var en av de mest distingerade och klokaste män jag någonsin kommit i kontakt med, hade till princip att finansiera dessa rörelser. Han förblev uppriktigt intresserad av Pan-Europa-rörelsen i hela sitt liv. Max Warburg arrangerade sin resa 1925 till Förenta staterna så att han kunde presentera mig för Paul Warburg och Bernard Baruch.”

 

Kommentar:

Alla fyra här omnämnda män, Rothschild, bröderna Warburg och Baruch, var bankirer i det större formatet – och judar. Om vilka “rörelser” bröderna Warburg “hade till princip”att finansiera finns mycket, mycket mer att säga. I sammanhanget kan det räcka med upplysningen att bröderna Max, Paul och Felix Warburg i hemlighet stödde bolsjevikernas “revolution” i Ryssland med miljontals rubler.
Källa: dokument 861.00/5339 i amerikanska UDs arkiv.

 

Att judiska storbankirer var så förtjusta i Coudenhove-Kalergis planer är inte så svårt att förstå. Ty i sin bok Praktischer Idealismus, som kom ut 1925 skrev han följande om vilka han tänkt skall styra det framtida Europas Förenta Stater:

“Judarna skall inta de ledande ställningarna, ty den goda försynen har i judarna skänkt Europa en ny andligt högtstående adelsras.” (Praktischer Idealismus, sidan 50)

Bland dem som stödde grevens Pan-Europa-rörelse intog Winston Churchill en framträdande plats. I Saturday Evening Post skrev Churchill redan 1930 en artikel om “Europas Förenta Stater”. Churchill var jude. Hans mor, född Jerome, var nämligen amerikansk judinna, och vi vet ju redan vad Talmud stadgar om barn till judinnor.

Slutligen några ord om Jean Monnet. Han var son till en fransk konjakshandlare. 1910 och bara något över 20 år gammal reste han till Canada där han arbetade åt den judiska storbanken Lazard Frères. I arbetsuppgifterna ingick att ordna insideraffärer åt utvalda kunder. Efter första världskriget fick han en topposition bland fredsförhandlarna i Versailles, varpå han utnämndes till vice generalsekreterare för Nationernas Förbund. Sex år senare flyttade han till Amerika och blev vicepresident i Transamerica, ett företag ägt av Bank of America. Han hade tydligen skött sig väl i de internationella bankirernas ögon.

 

 

Lars Adelskogh

svensk patriot, Skövde

 

( Fonte: www.radioislam.org )